Det första som slår mig när jag tittar på den nya inkarnationen av Nintendo DS är hur pass matt den är i jämförelse med DS Lite. Perfekt för dig med ovanligt oljiga fingrar. Det börjar bra!
En närmre titt på DSi (EU Version)
Var tog all minnesvärd spelmusik vägen?
I takt med att spel blir alltmer påkostade och filmiska, så utvecklas de även på det musikala planet. Där det innan fanns klara begränsningar till hur avancerad man kunde göra musiken, finns nu totalt frihet. Jag kommer sällan på mig själv nynnande på någon spelmelodi från en tung 360/Ps3 titel. Men det är kanske inte så konstigt, jag brukar inte minnas generisk bakgrundsmusik från filmer heller. De må fungera bra som stämningshöjare under en aktuell händelse, men det gör dem också helt värdelösa så fort de plockas ur kontext.
Tur då att man har tillgång till XBLA, PSN och WiiWare. Där frodas fortfarande melodier av den klassiska skolan i de mindre spel som släpps på respektive tjänst. Fina exempel på detta är bland andra World of Goo, Mega Man 9 och Pixeljunk Eden. Med det sagt betyder det inte alls att det är musik – eller ens musikstilar – man hört innan. Där World of Goo stoltserar med sina smått episka toner, så slår Mega Man 9 på nostalgisträngar genom att komponera nya melodier med gamla verktyg. Pixeljunk Edens musik kanske inte är så trallvänlig i sig, men den har en otrolig förmåga att etsa sig fast i hjärnan efter någon timmes spelande, och det måste ju räknas som något.
För att det här inlägget inte ska visa sig vara totalt onödigt så har jag länkat till lite exempel. Om du inte själv redan märkt det redan så finns dem nästlade i textstycket du precis läste. Så titeln kan i efterhand kännas lite missledande, men frågan var ju vart musiken tagit vägen, och svaret är inte att den har försvunnit. Den har bara utvecklats och hittat ett nytt hem.
Snälla någon, tänk på folks öron och förstånd!
Röstchatt i spel är ingen ny företeelse. Att kunna kommunicera med sina medspelare under en match – direkt i spelet – ses alltmer som en självklarhet. Men ibland undrar man om funktionen faktiskt borde vara öppen för alla att använda. Rent önsketänkande såklart. Att folk brölar, sjunger eller spelar musik i sin kanal är en sak, men att ens välja att ha igång mikrofonen för att ”bidra” med slumpmässiga hostningar är bortom mig.
Gemensamt för allt huvudvärksskapande är att det är ofrånkomligt. Idioter finns det gott om, och vem som helst kan bidra med sin outtömliga kunskap om livet och världen – direkt in i dina öron. Om man hör något vill säga. Jag vet inte om det är spelet självt, eller taskig utrustning som spelar in. För faktum är att jag i 95% av fallen endast hör söndersplittrat brus, som hopplöst försöker överrösta musik och ljudeffekter.
En enkel lösning till detta är den allsmäktiga tyst funktionen. Något som många spel inte direkt skryter och stoltserar med, utan som ofta är en funktion man får leta upp själv. Hittar man den är det fritt fram att tysta ner vem man vill. En åt gången… Vad gör då jag som alltid vill ha lugn och ro sinnesfrid ? Varför inte en ljudinställning som jag kan dra i botten? Den som lyckas hitta en sådan livlina i mitt nuvarande glädjepiller, Killzone 2, kan skatta sig lycklig. Jag famlar i mörker.
Onödig information: Jag spenderar två knapptryckningar på varje namn i listan inför en slumpad match. Det blir med lite snabb huvudräkning 62 knapptryckningar i ett fullt spel. Om en knapptryckning sedan tar ~½ sekund att genomföra, och man kan tysta en spelare varannan sekund, så kommer det att ta 310 sekunder – fem minuter - att tysta alla spelare under fem matcher på en dag. På ett år av kontinuerligt spelande hamnar på imponerande 1825 minuter, eller 30 timmar! Varför inte ge mig en funktion som permanent stänger av röstchatt? :)
Vänd dig inte om!
Råkar du har tio minuter över? Sätt dig bekvämt och klicka här för att spela ”Don’t Look Back”! Grafiskt sett kan det bäst liknas vid Pitfall, men på det musikala planet är det unikt. En klassisk 2D-nötare med vacker symbolik och överraskande tvist. Inget du vill missa.
En svunnen konst
Jag slöläste lite i Killzone 2 manualen i förra veckan innan jag stoppade tillbaka den. Då slog mig tanken att jag faktiskt aldrig öppnat instruktionsboken i ett spel på flera år. Började kolla igenom några stycken i bokhyllan, och då började jag ana ett mönster.
Det fanns en tid då instruktionsböcker till spel var mer än de grådaskiga skrivhäften som vi ser idag. Färgglada – tjocka – verk, som man gärna tog sig tid att titta igenom innan man började spela. Ofta kunde instruktionsboken försvinna ur spelets fodral under en lång tid. Den följde med under tråkiga bilfärder och släktbesök, till och med in på toaletten. Den hjälpte till att bygga upp hajp inför ett spel, timmarna innan man kom hem och kunde sätta tänderna i det. Var televisionen upptagen, så kunde man sätta sig ner och klippa(!) i den. Vad skulle man annars ha den tyska delen av boken till!?
PC-spel förärades ofta stora böcker – tänk - kataloger med sina 150-200 sidor. Men allt eftersom de stora kartongförpackingarna har fått ge vika för de smalare dvd-fodralen, så har även storleken på instruktionerna minskat. Men det förklarar ändå inte vart all färg tog vägen, eller varför det inte längre finns plats för lite stilig artwork från spelet, när bokens sista tio sidor ändå består av värdelösa anteckningsblad…
