Det första som slår mig när jag tittar på den nya inkarnationen av Nintendo DS är hur pass matt den är i jämförelse med DS Lite. Perfekt för dig med ovanligt oljiga fingrar. Det börjar bra!
När man sedan öppnar locket och börjar känna sig fram så märker man snabbt att styrkorset fått sig en rejäl uppgradering. Det är långt mer följsamt än det tidigare korset, och en stor del av det ligger i att Nintendo valt att gå tillbaka till samma typ av knappar som fanns i den första feta DS-maskinen. Det klickar på som attan. Axelknapparna känns också mer sofistikerade och erbjuder precis lagom motstånd. Överlag så känns knapparna mer gedigna och stryktåliga.
Ljudet är även det förbättrat. Markant. Det är högt och klart, och ger en större anledning att använda maskinens musikuppspelningsfunktioner. Volymkontrollen är förflyttad till vänster sida och styrs nu med ett reglage som kan ställas in i sju lägen. Man förlorar lite av dynamiken att själv kunna ställa in en exakt ljudnivå, men det fungerar bra.
En annan trevlig, – men rätt dold – funktion är möjligheten att kunna ställa in ljudstyrkan mitt under ett spel istället för att tvingas gå till startmenyn. Genom att hålla in SELECT-knappen och använda ljudreglaget kan man snabbt växla mellan de olika lägena. Det har även lagts till en extra nivå av ljusstyrka, och den är lite starkare än den starkaste motsvarigheten på DS Lite, men på det stora hela så är det ingen större skillnad mellan de två versionerna.
Det finns som bekant ingen Game Boy Advance port längre, men i dess ställe finns en minneskortsläsare för SD-kort. Testade med både ett vanligt SD-kort på 1GB, samt ett större SDHC-kort på 4GB och maskinen upptäckte bägge korten utan problem. Det finns alltså inget som stoppar en att investera i ett högkapacitetskort på 32GB. Om man nu skulle känna för det.. SD-kortet används i vilket fall till att spara musikfiler och speldata, samt korten man tar med sin..
..kamera. Som faktiskt är kompetentare än jag först trodde. Kvalitén är hygglig för att vara från en spelmaskin, och är man som jag – megapixelblind – så är det nästintill förvånande bra. Tillsammans med de olika effekterna man kan lägga på, så har man onekligen en rolig liten leksak.
Musikkanalen låter en spela in tiosekundersklipp av sin egen röst, och man får även här chans att leka med effekter. Lite lagom meningslöst, men tankarna går samtidigt tillbaka till dagarna då man satt med en kassettbandspelare och spelade in egna nyhetsrapporter. Det är lika delar charm som det är lamt.
Men det största nyheten för min del, utöver den större skärmen, är nya DSi Shop som likt WiiWare kommer erbjuda små minispel i utbyte mot Nintendo poäng. Redan nu finns en liten samling uppe, och jag passade på att prova två av dem med en gång. Kopplar man upp sig mot affären inom en viss tid så får man nämligen 1,000 gratispoäng från Nintendo. Det tackar man för. Nu hoppas jag bara att affären får någorlunda regelbunda uppdateringar för det finns helt klart potential här.
Kort och gott så känns Nintendo DSi som den överlägset bästa versionen av de tre utgåvorna. Den tar alla de tidigare maskinernas fördelar och höjer ribban ytterligare ett snäpp. Den får till och med DS Lite att kännas förlegad. Jag gillar den, och det gillar Nintendo.
