I takt med att spel blir alltmer påkostade och filmiska, så utvecklas de även på det musikala planet. Där det innan fanns klara begränsningar till hur avancerad man kunde göra musiken, finns nu totalt frihet. Jag kommer sällan på mig själv nynnande på någon spelmelodi från en tung 360/Ps3 titel. Men det är kanske inte så konstigt, jag brukar inte minnas generisk bakgrundsmusik från filmer heller. De må fungera bra som stämningshöjare under en aktuell händelse, men det gör dem också helt värdelösa så fort de plockas ur kontext.
Tur då att man har tillgång till XBLA, PSN och WiiWare. Där frodas fortfarande melodier av den klassiska skolan i de mindre spel som släpps på respektive tjänst. Fina exempel på detta är bland andra World of Goo, Mega Man 9 och Pixeljunk Eden. Med det sagt betyder det inte alls att det är musik – eller ens musikstilar – man hört innan. Där World of Goo stoltserar med sina smått episka toner, så slår Mega Man 9 på nostalgisträngar genom att komponera nya melodier med gamla verktyg. Pixeljunk Edens musik kanske inte är så trallvänlig i sig, men den har en otrolig förmåga att etsa sig fast i hjärnan efter någon timmes spelande, och det måste ju räknas som något.
För att det här inlägget inte ska visa sig vara totalt onödigt så har jag länkat till lite exempel. Om du inte själv redan märkt det redan så finns dem nästlade i textstycket du precis läste. Så titeln kan i efterhand kännas lite missledande, men frågan var ju vart musiken tagit vägen, och svaret är inte att den har försvunnit. Den har bara utvecklats och hittat ett nytt hem.
