6. No More Heroes
För att kunna uppskatta No More Heroes, så är det ett krav att man upskattar Suda 51; mannen bakom spelet, nästan lika mycket. Han har sitt alldeles egna sätt att se på speldesign, och vill gärna kunna säga något med sina spel. Det är i alla fall vad jag vill säga, eftersom jag vill kunna uppskatta hans verk och sätt att tänka. Jag tror jag förstår honom rätt bra. Hans spel genomsyras av dialog att dö för, samtidigt som satiren och samhällskritiken haglar ned över spelaren. Ibland får han en att tänka till, men ofta är det bara att acceptera och älska, eller hata.
Visst var No More Heroes fyllt av meningslösa deltidsjobb, sämst bilduppdatering och världens tommaste hubb-värld. Men det jag såg var en spegelbild av verklighetens gråa vardag, och en spark i magen på de konventioner som skapats i och med utvecklingen av öppenvärld genren. Men den riktiga grejjen med det här spelet är inte att bortse brister och omvända dem till något gott, nej. Att slåss är oerhört kul, och är fortfarande världens bästa exempel på hur motion-control kan vara kul trots hjärndött viftande. Mötena med spelets bossar är oförglömliga, och kan närmast jämföras med motsvarigheter från Metal Gear Solid serien. Unikt, kul, oväntat.
Det är svårt att veta var man ska placera No More Heroes. Men att spelet har en klar plats i denna lista är däremot självklart. Jag placerar den här med lika delar kärlek och omtanke, som till spelets faktiska kvalitet. Det enda Suda 51 saknar för att verkligen ta hem guldpokalen, är en starkare spelmekanik överlag. Men fram tills dess, är det här en av hans bästa titlar hittils.
