07. Mirror’s Edge
Jag har sett fram emot att skriva lite till om detta spel sedan mitt inlägg i November, och nu är ett tillfälle så bra som något. Jag gillar verkligen det här spelet. Men samtidigt finns det ett oerhört stort orosmoln över slutproduktionen, som gör sig allt mer påmind ju längre man kommer i spelet. Jag pratar föga förvånande om momenten när man måste slåss.
Faith och jag trivs på öppna ytor, så varför känna sig tvungna att begränsa vår rörelseförmåga och sätta 65% av spelet i trånga gångar, och lodrätt klättrande. Lägg då in en knippe fiender som inte gör annat än att spela blyskjutande blockad, tills man avancerat fram mot dem nära nog för att kittla på dem med ens fötter. Visst, att desarmera dem vore mycket enklare än att springa på dem med vässade skor och klor, men det känns genast mycket osäkrare med flera fiender i närheten. Missa det röda skimret, och du är stendöd. Idiotiskt.
Mer positivt nu. Spelet har nått sjunde plats på min lilla betydelselösa topplista trots allt, och detta är tack vare de moment i spelet som verkligen får en att känna sig som ett med huvudkaraktären. När allting går rätt är det en dröm att bara susa förbi springande, hoppande och glidande, som om man inte gjort annat. Att under tiden som man springer, se nästa rör eller avsats, och veta vart man ska ta vägen härnäst, för att sedan faktiskt utföra det, tillhör några av de moment som jag minns med glädje under 2008. Jag kastar bort pistolen, försöker ignorera fienderna så gott det går och bara springer. Det mår både jag och Faith bättre av.
