”Två Timmar Senare”, gör sin förglömliga återkomst. Yay!
Mirror’s Edge fanns i vilket fall att hämta i min brevlåda under förmiddagen idag, och efter att ha bytt landskap med buss satte jag mig med det. Jag ska inte låtsas om att jag inte har sett fram emot spelet. Ibland kretsade alla mina tankar runt spelet. Sedan kom det spelbara demot och hävde på ännu mer. Förvantan, spänning och nyfikenhet på max. Så var börjar man?
Hoppandet och springandet görs på ett oerhört bra sätt. Att slåss är inte lika kul, men det är inget måste hittills. Jag vill inte. Men jag provade givetvis ändå, och det var ingen större hit. Varför kan jag inte slå och sedan desarmera? Varför måste jag vänta på fiendens animation innan jag kan göra något? Det hade inte Faith gjort.
Ibland bubblar jag av glädje. Som när Faith klarar ett till synes omöjligt hopp. Eller som när jag råkar
missbedöma en situation, och låter henne störta mot marken. Där tung, hårda asfalt väntar. Känslan av att falla är mer påtaglig i detta spel än något annat. Det gör ont i en själv. Ett faktum som uppenbarade sig snabbt är att jag ofta dör. Detta sker ständigt, jämt, alltid och hela tiden. Man hoppar alltför lätt och ivrigt mot sin egen dödsdom. Men ibland leder detta till att man hamnar på vägar som man först inte trodde man nådde, eller än mindre såg. Men även om man stöter på dessa ”avbrott” så det inte till något större förtret. Spelet laddar snabbt, så man är snabbt igång igen.
Något med detta som faktiskt gör mig glad, är att Mirror’s Edge på något sätt påminner mig om spel från förr. Där man är tvungen att testa flera olika saker, flera gånger. Ofta till ingen riktigt nytta, men ibland får man en djupare inblick i spelets mekanik. Jag vet vart jag hoppa nästa gång. Det känns med andra ord som att jag hittat tillbaka till det som faktiskt fick mig att börja spela spel.
Visst kan man hävda att nyligen utgivna Mega Man 9 erbjuder samma sak, men då den serien har över 20 år historia och koncpet bakom sig, så känns det inte lika berättigat. I det sammanhanget är Mirror’s Edge både nyskapande och lite av en relik från förr. Som sedan har format en produkt som tilltalar såväl äventyrsfantaster, som anhängare av action i förstapersonsperspektivet.
