Jag fick egentligen hem Wario Land Shake tidigt förra veckan, man har först nu haft tid att sätta mig ned med spelet. En timme senare, och jag är som förtrollad. En timme till, och jag är totalt fast. Spelet är hittils allt jag väntat mig, och lite till. Det är plattformande, det är sprudlande vacker 2D, och det har kraftpaketet Wario i huvudrollen. Spelet är utvecklat av företaget Good Feel, och nog är det god känsla som sprider sig inom en när man tar sina första steg i Warios skor. Det var ett tag sedan trots allt.
Jag tänkte härmed slänga ut några spontana plus och minus, så här två timmar in i Warios sällskap.
+ Miljöerna är spektakulära, där prunkande djungler oavbrutet byts ut mot iskalla grottor och bortglömda tempelruiner. Variationen är en fröjd för ögat. Fiender animeras natruligt och fint, och det känns precis som man klivit in i en animerad tv-serie.
+ Warios kroppspråk övertygar. Han rör sig, springer och hoppar precis som man alltid tänkt sig den fete busen. (Har man en gång sett honom kravla upp i ett grönt rör, så glömmer man det aldrig.) Dessutom lyder han ens minsta vink, även om användandet av skak och lutningar med kontrollen känns lite halvt oengagerat.
- Kontrollen må vara snudd på felfri, men utplaceringen av vissa föremål i spelvärlden gör att man lätt fastnar och slår i saker när man försöker presicionshoppa. Som oftast spelar detta in när man försöker nå särskilt svårt nådda skattpåsar, så det stör inte huvudspelandet. Jag säger inte nej till lite utmaning, men när man för femtitolfte gången slår huvudet i samma block, känns det mer som att det handlar om bristande speldesign.
- Tidsgränsen. Varför tvingas man att springa motsatt väg tillbaka genom hela nivån, efter att man har ”klarat” den? Varför ska man ha en klocka som tickar ner, när den ändå tickar i all evighet. Att ge känslan av stress när man ändå alltid har fem minuter till goda när man glider in i öppningsporten är bara dumt. (Jag vet att momentet finns med i övriga delar. Det var dumt då också.)
Dags att återvända.
