Historien om Metroid och steget in i den tredje dimensionen är välkänd. Det har malts på om diverse för- och nackdelar, sedan första spelet i Prime serien såg dagens ljus. Debatten fortsätter med Metroid Prime 3: Corruption. Detta är inget som jag direkt kommer reflektera över i min text, utan jag kommer främst titta på MP3 som en regelbunden uppföljare till Echoes från 2004.
En sak som slår mig, är det uppenbara fokuset på hjälpande karaktärer. En tråkig ifyllnad, en falsk illusion av ett ideal ombord en rymdfärja. Det må fungera i andra titlar, men i Metroid Prime 3 faller det platt. Som pannkaka, fast med sylten utspridd över golvet. De övriga prisjägarna ger en inblick i att det trots allt finns fler prisjägare där ute, och att Samus inte är ensam. Men det är trots allt ensam man vill vara, med Samus. Själva poängen.
Men. Efter en taskig inledning kommer spelet snart på rätt fötter. Dags att på egen hand rädda galaxen. Samtidigt måste Samus komma överens med inre konflikt som hotar att korrumpera henne. (känns bekant)
Kontrollen fungerar exceptionellt, och är responsiv nog för att göra de flesta glada. Mig inräknad. Visserligen är det chans att invanda PC-spelare kan komma att bli lite ledsna i ögat. Wii Remote och Nunchuck kommer aldrig bli musens och tangentbordets like. De har inte mer gemensamt än vad en markör på en skärm anbelangar. Det är lite svårt att sikta samtidigt som man hamrar på A-knappen, och missilernas placering på styrkorset känns ytterst tveksam.
Grafiskt sätt imponerar spelet. På det estetiska planet. Planeter pyser, ryker och pulserar i en färgskala som känns uppfriskande efter den svart/lila visiten på Aether i Metroid Prime 2. Här är rymden lika vidsträckt som den är flammande röd, och tar man sig tid att stanna upp ett tag och se sig omkring, kan man se och känna omsorgen som Retro Studios lagt ned på omgivningarna, då gamla ruiner och högteknologiska strukturer byter av varandra i en stadig ström av vackra bilder.
Metroid Prime 3: Corruption återanvänder mycket från de tidigare spelen, och det är väldigt lätt att känna sig hemma. Lite väl lätt, kanske. Det känns som om tuggmotståndet saknas. Har fortfarande Hyper Mode att ta mig igenom. Men det får vänta. Konturerna av Super Mario Galaxy målas upp vid horisonten.
