Att jag håller Pokémon varmt om hjärtat är inget nytt. Däremot så har passionen kylts något otroligt under de sista åren. Jag ignorerade samtliga Advance spel, då jag helt enkelt inte längre förstod meningen med dem. Hade jag kanske temporärt tappat förmågan att se magi? Sanning att säga, så provade jag faktiskt Sapphire ett tag. Vilket olyckligtvis stärkte mina negativa reaktioner och återigen fick mig att dra mig bort från spelserien med stort S. Det hela kändes som en nedbantad version av mitt favoritspel, en själlös bastard, och viljan att återigen spöa hundratals identitetslösa motståndare och gymledare fanns inte längre där. En nyhet var att man kunde mixa bär…
Inför Diamond/Pearl har läget sett annorlunda ut. Kanske har min ilska över att jag aldrig någonsin skulle kunna flytta över mitt lag från Gold, äntligen lagt sig. Kanske är det internat jag har att tacka, som lockat mig att ta ett steg som jag inte vågat ta på länge. Det var kanske på tiden att omfamna ytterligare 300 timmar monstersamlande och erfarenhetsjagande. Och efter att ha suttit med spelet i nära 40 timmar, och med elitfyran hägrande framför mig, är det ännu en gång magi. En pirrande känsla, i stil med att upptäcka snabbtåget som band ihop kontinenterna Jotho och Kanto.
Min samlarinstinkt har rest sig från graven. Att se inlägg fyllas, och nummer kompletteras är en drog för stark att motstå. Vad jag däremot, i min feberliknande yrsel kan förstå, är att jag är fast. Igen. Min timmätare kommer springa iväg och leva sitt eget liv, och jag kommer inte göra några större ansträningar för att hindra den.
Maron sade
ja, den känslan äger :3