Som nämt tidigare i min blogg har jag väldigt lätt för att påbörja ett spel, och sedan låta det ligga. Man skulle kunna tro att det beror på att jag spelar mycket skräp. Men så är inte fallet. Jag kan verkligen bli störtförälskad i ett spel, men samtidigt ignorera det helt under flera månaders tid. Här har jag inte tidsbrist att skylla på heller. Jag tar mig istället tid till att spela annat. Det är ett för mig oförklarligt fenomen.
Men frågan jag brukar ställa mig själv, och försökt få svar på genom att fråga personer som jag antar sitter i samma sits är; Måste man verkligen klara ett spel till 100% för att man skall kunna bilda en uppfattning och älska det? För mig är svaret på den frågan inte helt självklar, och skiftande beroende på spel. Går jag runt på måfå i Hyrule Field under en fem minuters period i Twilight Princess kommer jag endast uppleva enstaka procent av vad spelet erbjuder, medan en snabb omgång Tetris ger ett omedelbart intryck om hur spelet är uppbyggt.
Sedan kan man förstås diskutera om ovanstående jämförelse verkligen är rättvis, men det är inte riktigt poängen med det heller. Den är en helt annan. Kan jag hävda att jag har spelat ett RPG efter att ha spenderat ett fåtal minuter med det? Antagligen inte. Men betyder det att jag verkligen måste klara det till fullo och se allt för att kunna hävda att jag upplevt spelet som det var tänkt. Det är här det blir svårt. För om det senare inte stämmer blir min spelrepertoar plötsligt bra mycket smalare. Lite ledsamt.
